Ja tiden springer iväg och jag är glad för varje dag bebisen stannar där inne i värmen.
Vecka 30 + 0 idag redan. Med andra ord vecka 31.
Just hemkommen ifrån barnmorskan, sf måttet denna gång låg på 29 så växer gör ju i alla fall bebisen vilket känns skönt. Däremot hade jag lite smuts i form av vita blodkroppar och blod i urinen.. men ååå.. Varför kan det inte bara få vara bra?

Antal dagar kvar till bf: 69!

Nu ska jag åka och hämta min lilla stora kärlek Nora och ikväll kommer mamma och räddar mig!
Hej på en stund!

Varför kan det inte bara få vara bra? Varför måste den ena smärtan ta över den andra? Och varför måste det göra så ont att det knäcker mig totalt?

Igår vid 19 tiden fick jag plötsliga smärtor i höger sida av och under bröstet. Kunde inte riktigt sätta ord på smärtan men väldigt fort gjorde det bara mer och mer ont.. väldigt obehagligt. La mig på soffan i några minuter men att ligga ner gjorde det inte bättre. Stoppade i mig två alvedon och satte mig istället i duschen.. satt nog en halvtimme och det bara blev värre och värre. Till slut satt jag där och bara stor grät. Eddan kom och fick hjälpa mig till soffan, la mig men kunde inte hålla tårarna tillbaka. Bara grät och kände mig urlöjlig samtidigt som smärtan var helt otrolig. Det känns som jag dör sa jag till Eddan utan att tänka mig för. Så ont hade jag, men den meningen gjorde Nora orolig som började gråta massor. Så jag gick upp med henne till sängen, det var ju ändå sängdags. Efter en stund somnade hon men för mig fortsatte helvetet. Jag grät och grät, hur jag än satt eller låg så gjorde det så ont. Ibland mådde jag illa och jag kände lite små panik. Jag sa till Eddan att börjar jag kräkas då får du ringa ambulans för då är det nått riktigt knas..
Jag hade hela tiden i bakhuvudet att jag borde verkligen åka in, men jag skulle knappast kunna köra själv och Nora sov så Eddan kunde ju inte köra mig. Den stora nackdelen med att inte bo nära familj och så många vänner...
Eddan provade massera mig på ryggen då smärtan till slut gick genom hela kroppen, men inget fungerade. Inte heller dom två alvedon som jag tog. Till slut hittade jag en liggandes ställning på motsatta sidan ifrån smärtan, där slocknade jag till slut. Vaknade vid 3 inatt av att jag försiktigt som tusan försökte byta ställning men då kom smärtan tillbaka. Var så trött att jag till slut slocknade i alla fall.. nu på morgonen känner jag av det, men inte så att det stör mig..

Någon som varit med om nått liknande? Vad var det som hände? När ska jag slippa all smärta som plågar mig och bara få må bra?