Tillbaka hemma, guu så skönt att få gosa ner sig i sin egen soffa. Och att vi blev hemsläppta betyder ju också att Nora blivit bättre.
Imorse när vi vaknat och jag lyckats få i Nora två matskedar yoggi och ett glas äppeljuice så gick vi till pysselrummet som barnavdelningen har. Där fanns allt Nora kunde önska sig! Hon kunde måla, klistra, rita, sy, leka och busa! Och äntligen kunde jag börja se en ändring i hennes välbefinnande. Efter någon timme kom läkaren och Nora var då så pigg att han skrev ut oss, äta ville hon dock fortfarande inte göra men läkaren lovade att det kommer att komma igång så fort hon piggar på sig.

Hon slocknade nästan direkt i bilen på väg hem och direkt kom min klump i magen tillbaka.. Väl hemma ville hon gå direkt och lägga sig på soffan. Jag ställde mig och gjorde pannkakor till henne och Loka som dom kunde äta till lunch. Nora sa direkt att nej hon vill inte äta, hon hade ont i magen och ville vila.. Nu var jag så fustrerad att jag inte visste alls hur jag skulle bete mig. Kände mig så uppgiven, hon var ju så pigg på sjukhuset?
Jag gav henne inget val, det var bara att äta två ynka tuggor eller åka tillbaka. Till slut efter någon halvtimme äter hon dom tuggorna självmant men det går bara knappa minuten så kommer allt upp igen.. Det här är inte sant känner jag... Så hemsk jag kände mig, dum rent ut sagt...

Hon somnade om men sen när hon vaknade så tog jag henne dit upp så läste vi en bok innan jag fick henne att leka inne i hennes rum, då kom glädjen tillbaka. Vi lekte alla fyra där uppe. Äntligen fick jag gensvar på leenden och hon började kramas och säga att hon älskade mig. Nora började komma tillbaka, äntligen! Då gick vi ner och bakade negerbollar, nått hon velat göra sen samma dag hon blev sjuk. Hon åt till och med en boll här och lite socker där plus att hon drack en del saft, nu var hon väldigt pigg och blev mer och mer sog själv. Vilken lättnad, klumpen i min mage börjar sakta men säkert lösa upp sig. Men jag ropar inte hej ännu..

Men jag vill verkligen försöka förklara frustrationen man känner som förälder när man ser ens barn bara ligga där som bara mer och mer försvinner ur ens händer utan att man kan göra nått. Hur fustrerad man blir när ens barn inte vill äta och man vet att det enda som kommer göra henne frisk är om hon börjar äta... Jag kan verkligen förstå hur hjälplös föräldrarna till apatiska barn känner sig och det är en sån hemsk känsla att det finns inte..

Nu hoppas jag att när Nora vaknar imorgonbitti är hon hungrig och vill äta nått, självmant!
Det är iaf väldigt skönt att få kommit hem och samla ihop familjen.
Min fina lilla familj!

Tack till alla vänner och familj som skickat sms direkt till mobilen och på fb till oss och visat sin omtanke <3
Tusen tusen tack!