Tidigare idag började jag att skriva ett inlägg om att det bara är en vecka kvar nu tills vi åker och hur fantastiskt lyxigt det kändes. Men som vanligt vaknade Loka precis när jag skrivit första meningen. Men kanske var det någon mening med att hon just vaknade då och att jag inte hann lägga ut det inlägget. För bara någon timme senare ringde några väldigt nära och goda vänner till pappa. Några som är med honom dag som natt nu när han behöver det. Han har drastiskt blivit mycket sämre och nu handlar det bara om timmar/ någon dag. Så fort som tusan kastade jag ner det vi kan behöva för ett par dagar i sthlm. In med hundar och ungar, och på vägen ner plockade jag upp Eddan på jobbet. Vi kom ner vid 19 tden och jag hann bara byta ut Eddan mot mamma och släppa av honom här innan Nora, jag och mamma åkte vidare in till pappa. Nora skulle också varit kvar men efter att hon fått ett hysteriskt sammanbrott tog vi med henne. Hon skötte sig för övrigt fantastiskt hela tiden vi var där. Pappa, ja, han stackarn är redan nu väldigt borta men fortfarade i liv. Han orkade sätta sig upp en stund när jag satt där bredvid honom och han drog till och med på läpparna och log till. Han tyckte nog om att vi var där, lilla pappa.

Det gör så ont i mig att se någon så sjuk. Och det känns ju långt ifrån bra att jag samtidigt går och räknar ner dagarna tills vi ska åka. För i och med att jag räknar ner dom dagarna, betyder det också att hans dagar här på jorden tar slut.

Imorgonbitti åker jag och mamma tillbaka dit och tillbringar lite tid med honom. Troligen vår sista tid tillsammans <3
Jag hoppas att när det väl är dags för honom att lämna oss, att han då får göra det helt smärtfritt och lugnt.
Nu ska jag krypa ner bredvid Nora och tanka lite kärlek. Det behövs nog en massa energi för morgondagen...
Sov gott