Dagarna som jag jobbar brukar gå fort, men det här var nog rekorddagen. Mest troligt berodde det på att jag fick ett mycket ledsamt telefonsamtal på väg till jobbet. Min pappa har haft cancer i ett par år och i vintras fick vi beskedet att han hade nog inte mer tid kvar än det kommande året. Det här året. Det provades ut lite olika mediciner som faktiskt gjorde att det såg lite ljusare ut. Tills i helgen då han fick åka in med ambulans. Sen i lördags har han nu blivit mycket sämre för var dag som går. Så det finns bara en sak för mig att göra nu och det är att i all hast imorgon att åka ner till sthlm för att få hinna träffa honom, mest troligt för sista gången i mitt och hans liv. Och det som sticker mest i mitt hjärta just nu är att han sitter där nere med fullt medvetande trots en stor smärta i buken och vet att om några timmar, dagar finns han inte mer. Vem ger inte den tanken ångest from hell? Det mina vänner, det är fruktansvärt.
Jag hoppas för allt att både jag och min lillasyster som också åkt i all hast till sthlm ikväll hinner träffa honom imorgon. Sen önskar jag att han ska få somna in utan att känna smärta och ångest. Lilla pappa, håll ut. Vi kommer!